emiliabonnevier

Stockholm

Det som hände i fredags i Stockholm tog så himla hårt på mig. Jag fick en notis från SVT Nyheters app innan jag satte mig i bilen för att köra hem till Sollentuna, där det stod att en lastbil kört in i människor på Drottninggatan. Hemskt nog reagerade jag inte ens på detta, jag tog för givet att det var ett fyllo och att ingen blev skadad. När jag nästan en timme senare var hemma i Sollentuna och kollade på mobilen fick jag en chock. Jag hade fått Facebook-notiser om att mina vänner anmält sig som säkra från attacken i Stockholm, samt ännu fler notiser från SVT Nyheter om att en terrorattack hade inträffat i Stockholm. Tårarna började strömma i princip på en gång, och fort som fan skrev jag till min familj att jag mådde bra. Kunde inte ta mig ut ur bilen på säkert 20 min för att jag inte visste var jag skulle ta vägen, men som tur var ringde mamma från FaceTime och lugnade mig lite. Så jag gick in en stund och kollade på nyheterna, innan jag snart bestämde mig för att köra hem till Uppsala igen. Planen var från början att träffa några gamla kollegor på MoS för middag och bowling, men det blev ju absolut inte av, och dessutom skulle mina roomies vara hemma så det kändes som det bästa beslutet. 

Hur som helst är jag tyvärr inte förvånad över att detta hände. Ända sen "första" attentatet i Paris har jag varit säker på att det skulle hända här också. Jag kommer ihåg att jag vägrade åka in till stan för att julhandla det året. Trots det blev jag så chockad nu. Jag tänker på alla de skadade, de döda, och deras nära. Men även på alla de som var på Drottninggatan och i närheten när det hände, jag kan inte ens föreställa mig skräcken som uppstår när en lastbil plötsligt kommer med full fart mot en utan någon som helst avsikt att stanna. Sen vill jag självklart också hylla alla stockholmare: polis som gjorde allt för att få bort människor från platsen men själva stannade kvar trots risk för bomb osv., sjukhuspersonal som kämpade och fortfarande kämpar för att rädda de skadade, och sist men absolut inte minst de civila som öppnade upp sina hem, visade medkänsla och hjälpte till på alla möjliga sätt. Blir så oerhört glad av att höra att man släppte det vanliga svenska synsättet för en stund, där man normalt sett tyvärr bara hjälper sig själv.

Att en sådan tragedi kan leda till något så fint som sådan solidaritet. Kärlek övervinner hat, alltid.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas